Jag har tänkt mycket på att folk säger att de vet hur det är, men ingen vet hur det är för mig. Ingen kan sätta sig in i hur jag mår, inte ens min familj. Alla går igenom olika saker, alla känner olika saker, alla har varit med om olika delar av den stora saken under resans gång. När folk säger att de vet hur det känns så tänker jag på en gång att "nej, det gör ni inte", men på något sätt känns det ändå som en lättnad att folk säger det.
Ingen kan någonsin säga att de vet hur de känns, ingen vet vad vi har gått igenom, ingen har varit med på mina resor till helvetet under de här åren. Ingen är med på resan dit nu som jag inte vet när jag kommer komma tillbaka ifrån, aldrig kanske.
Jag vet inte ens hur jag känner ibland, hur ska någon annan kunna veta det då?

Nu låter det som att jag inte vill att någon ska bry sig, men det handlar bara om att ingen någonsin kan förstå vad jag bär på. Alla känner olika saker, alla går igenom olika saker, ingen har samma sätt att hantera saker på.
Andra kanske vill förstå för att kunna hjälpa, men jag kommer aldrig kunna förklara hur jag mår, hur jag känner mig, vad jag har gått igenom, ingenting.