Jag har börjat dela med mig av vad jag har gått igenom, det känns bra. Jag förstår inte varför jag har burit allt själv hela den här tiden när det finns människor runt mig som kan hjälpa mig.
Jag antar att jag bara har varit rädd, rädd för att jag faktiskt ska inse att det har hänt och att jag inte kan göra något åt det. Någonstans känner jag mig alltid hjälplös, det finns så mycket jag skulle göra annorlunda om jag fick en chans till. Kanske hade det inte blivit bättre, men jag hade i alla fall agerat och gjort något.

Tack min underbara vän för att du finns där när jag behöver dig.


Egentligen borde inte den här bilden visas för någon, men jag bjuder på den ;)