Nu är jag inne i en sån där period igen. Eller det har jag väl iofs varit ett tag. Orkar ingenting, vill ingenting. Orkar och vill bara vara med min prins. Och eftersom att han jobbar skift så blir det svårt i veckorna. Så på söndagskvällarna sitter jag och fjantar och saknar honom två minuter efter att jag har blivit ensam. Jag brukar skylla på vintern, den gör alltid mig deppig och jag tappar all ork. Jag hoppas att det är det nu också, att allt kommer att ordna sig så fort sommaren kommer. Men kanske har min tur runnit ut. Kanske börjar allt komma ikapp mig, kanske börjar det bli dags att göra något åt det. Kanske gör det det eftersom att jag till slut känner mig lycklig, kanske orkar jag ta itu med allt.
Men jag håller fortfarande tummarna för att det är vintern som gör det..